Agrin Amin var tränare för ett ungdomslag i Spånga IS under åren 2006–2010. Tränarrollen började egentligen med en enkel fråga. En vän till familjen var med och tränade ett Spånga-lag på Nälsta som behövde ytterligare en tränare och Agrin tackade ja.
Själv hade Agrin skadats tidigt i sin egen spelarkarriär. I stället för att fortsätta jaga sina egna ambitioner ville han lägga energin på andra – och han gick in i uppdraget med en tydlig idé. Laget skulle hålla hög kvalitet.
För att få in fler spelare i verksamheten pratade Agrin med ett gäng ungdomar som brukade hänga på Spånga IP. En av dem var Joel – som i sin tur kände Taha Ali.
Agrin tränade laget från sista året i femmannafotboll fram till strax innan steget upp till elvamanna. En stor del av lagbygget skedde nästan organiskt: spelarna rekryterade varandra. Joel från Tensta tog med sina kompisar – och plötsligt växte laget både i antal och i kvalitet.
Cirka hälften av spelarna kom från Tensta, vilket enligt Agrin skapade något mer än bara ett bra fotbollslag. Det skapade också naturlig integration och en stark sammanhållning.
Han beskriver gruppen som en “jättefin kombination” med stor potential – en mix som gav energi både på och utanför planen.
Taha Ali: Glädje, individualism och ett stort hjärta
När Agrin pratar om Taha Ali är det en sak som återkommer: Kärleken till fotbollen. Taha, menar han, älskade fotboll “mest av alla”. Han hade roligt när han spelade – och han kunde stå och träna på målgester.
Agrin jämför Tahas relation till fotbollen med en av sportens mest lekfulla ikoner:
Ronaldinho
Samtidigt beskriver han Taha som en individualist – en spelare som ville göra sin grej, men som också kunde lyssna. Taha förstod, enligt Agrin, när det var dags att släppa bollen och spela vidare.
Och det som kanske imponerar mest i efterhand är hur Taha har blivit som person. Agrin kan inte nog understryka hur ödmjuk Taha är.
Pappan som aldrig missade en träning: “The importance of showing up”
En särskild del av berättelsen handlar inte om mål eller matcher – utan om närvaro.
Tahas pappa kom, enligt Agrin, på varenda match och varenda träning. Inte en enda gång uteblev han. Han hade ingen bil, men tog sig dit ändå – med buss och tåg, oavsett väder och vardag.
Det som gjorde störst intryck var inte bara att han alltid var där, utan hur han var där. Han la sig aldrig i tränarens arbete. Han kommenterade aldrig vad Agrin sa eller gjorde. I stället ställde han frågor – om hur han kunde hjälpa sin son framåt. Det var ett respektfullt sätt att vara förälder kring laget, som Agrin beskriver som ovanligt moget och ödmjukt.
Agrin säger till och med att det egentligen är pappan som borde intervjuas.
Han sammanfattar lärdomen med ett uttryck som fastnar - “The importance of showing up.”
För Agrin blev pappans närvaro en trygghet som skapade harmoni runt Taha – och gav honom utrymme att utvecklas. “Allt kommer till familjen”, säger han.
2010 och avskedet som fortfarande gör ont
Sommaren 2010 lämnade Agrin laget, precis innan de skulle ta steget upp i elvamanna. Han var själv ung och bar på en känsla av att han skulle “ta över hela världen”. Men beslutet har han fått leva med.
Han beskriver det som en sorts hjärtesorg. Inte minst för att han visste vilken roll han hade fått i spelarnas liv.
En återförening som känns som försoning
Agrin och Taha har inte setts sedan , en period som Agrin beskriver som mörk i sitt liv. Nu ser han fram emot att träffa Taha igen – och han kallar det för en slags försoning. Inte bara med Taha, utan också med sig själv och det han bär med sig från tiden som tränare.
Han hoppas att mötet kan ge något till Taha också.
